vecka 30

 
 
 
Idag går vi in i vecka 30. Bebisen, jag och Andreas. Det känns sådär, nu har det börjat bli tungt och jobbigt men det är inte något som jag bryr mig om så mycket. Det värsta är deppigheten. Vi har precis flyttat, jag har precis fyllt 25, vi ska ha en bebi tillsammans men jag är inte på topp. Tycker synd om mig själv gör jag en hel del just nu. Tänker mycket på vilka vänner jag har, vad jag ger och vad jag får tillbaka. Vilka som hör av sig och vill ses och vilka som alltid bara funnits där. Är detta fenomenet något preggofierat? Går alla runda goa gravvemammor och tänker såhär? Är det bara ett tycka synd om sig själv syndrom eller är det så att jag faktiskt kanske börjar tänka på vem det är jag skapar min framtid till? Låter himlans klyshigt men kanske. Det känns rätt ensamt ibland. Ungefär som att jag är en enda gravida kvinnan på jorden som känner såhär. Hopp?

Kommentera här: